Måste jag flytta för att hjälpa min sjuka dotter?

Måste jag flytta för att hjälpa min sjuka dotter? – Ordet Fritt – www.st.nu.

 

Jag är mamma till en snart femton år gammal dotter, som lider av svår barnreumatism. Vi har varit med i tidningen om otaliga oförätter och fel som begåtts mot henne. Jag har tvingats att slåss för skolskjuts, assistent och för att hon blivit fel behandlad i de skolor hon gått i hittills. Jag har fått rätt i Skolinspektionen mot både Stöde Skola och Nacksta Skola. Det är inte något jag ska behöva egentligen. Hennes rättigheter ska bevakas av samhället och jag ska inte behöva föra en ständig kamp. I dag vill hon inte ha en assistent men det innebär inte att hon ska lämnas vind för våg. Om kommunen och landstinget jämställdes med en förälder så skulle inte de få ha vårdnaden om min dotter överhuvudtaget och de skulle dras inför rätta för att inte se till barnets grundläggande behov. Det är ju skamligt att det är på detta vis i ett så rikt land som vårt – för trots en svår ekonomisk kris så står vi idag med båda fötterna fast i myllan – även om situationen är komplicerad såklart så innebär inte det att man slipper sitt ansvar.

Jag avskyr att ens behöva överväga att flytta för att hennes liv skall få en acceptabel vändning. Hon behöver hjälp i skolan för att få en skolgång värd namnet. Hon har mer än femtio procents frånvaro då hon är för sjuk. Hon har som det ser ut en oacceptabel skolgång där svaret för att hon ska ”orka med” är att man vill ta bort en massa ämnen i skolan. Hon har enligt skollagen rätt till mer stöd än hon får. Jag är livrädd när hon nu närmar sig högstadiets slut och mina tankar kretsar kring hur hon ska först och främst klara skolan acceptabelt. Sedan kommer frågan om vilket stöd hon överhuvudtaget kan få i gymnasiet. Det sista jag har panik över är vem hjälper henne ut på arbetsmarknaden.

Sedan är nästa problem vården. Där inte provtagningar och ännu inte sjukgymnastiken fungerar på någon acceptabel nivå. Jag är trött på att min dotter kommer i kläm hela tiden för att inte den rödgröna röran i vårt landsting och kommun gör det de ska. Jag gör allt för min dotter och har då rätt att kräva att i alla fall basservicen ska fungera. Hon och jag vill inte flytta.

Jag trivs i Sundsvall och har lyckats kravla mig upp ur ett elände med sjukersättning och jobbar nu heltid. Måste jag flytta till Stockholms förorter? Ska vi känna oss tvungna att dra upp våra rötter för att inte samhällets grundfunktioner och grundrättigheter fullgörs? Vad är det för rim och reson i detta? Svaret är ingen. Jag vet att det är ansträngda budgetar i landsting och kommun men det mesta är ert eget fel när ni fattar ogenomtänkta beslut så vem kan bli förvånad ens? Inte jag i alla fall.

Jag kommer alltid att kämpa för min dotter men nu får det vara nog. Jag betalar för att få hennes behov tillgodosedda via skatten och ska man få någon lön måste man arbeta för den. I Sverige är det bara kommun och lansting som får betalt även för outrättat arbete.

Jag har rätt att bo var jag vill i vårt land och vård, skola och omsorg ska vara likvärdig för alla.

Harriet Olsén

————————————————————————-

Måste säga att jag tycker att det är intressant att inte de styrande i kommun eller landsting anser sig ha tid överhuvudtaget med att svara på insändaren eller att komma med ett förslag på en lösning.

Känns också oerhört sorgligt att de helt och hållet struntar i hur min dotter kommer klara sig.

Jag vill ge Sundsvalls Kommun och Västernorrlands läns landsting rejäla agande rapp på sittfläsket för att de styrande kryper under sina kalla stenar.

MEN det lovar jag. Jag försvinner INTE och tro inte NI kan gömma er. Tids nog måste ni svara på mina frågor och svaren måste komma.

Är det verkligen så att vi ska tvingas rycka upp rötterna för att Johanna ska få en framtid?

Tjenixen vänner! Här sitter en mörbultad men rätt nöjd kvinna på Arlanda och skriver.

Har varit på resande fot i princip hela dagen och har haft en del kul upplevelser under tiden. När jag satt och åt min lunch tillsammans med dottern så kom Samuel Ljungblahd förbi och jag fick chansen att tala om hur fantastisk bra jag tycker att han är. Vilken gokille han är. Kolla bara vilket fint foto jag tog från konserten när han var förakt till Kirk Franklin på Globen.

Förresten jag köpte hans cd på skivsläppet och han håller hela vägen. Min favorit efter ett par lyssningar är Yeah, yeah, yeah (Is my song). Titeln på cd:n är kort och gott No.3. Köp den den är superbra!

Besöket på sjukhuset då? Jo, fick reda på att Johannas röntgenplåtar var jättedåliga och att professor Urban Rydholm tyckte att det var dags att göra en datortomografi på hennes axel så att det gick att se vad man skulle göra åt den. Operation var det han förordade eftersom den såg så dålig ut och hon har så svårt att använda den. Jag fick också telefonsamtal från Astrid Lindgrens sjukhus och vi ska åka dit den 24 november för att göra undersökningar och träffa läkare för att se vad man kan göra rent medicinskt för Johannas barnreumatism. På Astrid – som vi kallar det – ska hon få träffa utmärkta Stefan Hagelberg för det ändamålet.

Det har varit mycket kul och mycket information den här dagen.

Jag är stolt över mitt ex som äntligen lyckats att ordna löneförhöjning – Bra jobbat! C.

Som sagt känner mig som ett urskitet äppelmos just nu – om uttrycket ursäktas – sitter på Arlanda och klockan är nu 21.16 och kl. 22.55 avgår flyget hem till Sundsvall och Midlanda igen.

GOD is good – all the time.

 

Jag är sååå inte vacker – men oooh så go han är den därna Kirk. Fantastiskt möte med en man jag beundrat länge. Kändes underbart att få tala om för honom personligen vad hans musik betytt för mig.

Tack älskade M för att du valde mig att följa med när du vann lottdragningen backstage.

 

Jag är helt fascinerad av den mannen; Jag älskar hans musik, är helt glädjefylld av den. Han har haft ett liv som inte är lätt och han kämpar fortfarande med sin själ och det som är hans fel och brister. Tänk att en människa som är så otroligt begåvad som Kirk är samtidigt är så fantastisk generös med sin person. Min kärlek till honom som människa och till honom som person är numer ett.

Ni som känner mig vet ju att jag är en människa som inte mycket bra händer för – MEN – igår inträffade Guds mirakel för jag har aldrig anat att jag skulle kunna få vara med om något som det här.  Ni vet ju också att jag är en sån person som tycker om att uppmuntra andra. Kirk F visste vem jag var! Hur galet är det? Han sa mitt namn när jag kom;

-Hi Harriet, I know you! I’ve seen your comments on my MySpace site.

Helt galet…

 

Skriver mer sedan…

 

Äntligen är det dags! Som jag har längtat. We’re gonna have church!!

Jag älskar Kirk… GOD IS GOOD!

 

Vill bara meddela att jag älskar den positiva tonen i Mikas musik. Han gör mig alltid glad!

Har superont i kroppen idag, mår illa, har huvudvärk och planerar för flytten. Lite väl mycket nu som sagt.

Johanna ska till Lunds Universitetssjukhus på tisdag till veckan för att träffa ortopedläkaren – äääntligen händer något. Tyvärr missar vi Sundsvall Dragons hemmamatch – IGEN! – men de får lov att klara sig utan mig då med Jag har fått läkartid till den 14:de på kirurgen för obesitasutredningen. Apropå det så har jag legat stilla i vikt nu i tre månader. Skitballt! Har inte gått UPP något mer. Alltid en bra början.

Jag längtar ihjäl mig till flytten nu. Jag är redo för något nytt. Vilken ynnest att få flytta in till en superfräsch lägenhet. Det ska bli så roligt att få inreda där. Det finns diskmaskin och jag ska unna mig städhjälp en gång i veckan. Känns underbart nu när den tuffa kroppsvärks säsongen har börjat.

Jag ska köpa Christers gamla Peugeout så vi kommer ha en bil också. Ingen vacker skönhet men en bil som tuffar på för det mesta. Christer är inte dum på något vis så det är inte därför jag längtar att flytta. Jag är bara REDO nu. Så är det.

PLING! Nu är det dags för något nytt!

 

 

 

Hittade den HÄR. Tycker det här är en jättekul idé. Man måste inte alltid se religion så allvarligt. Driv med den kärleksfullt som här och vi vinner mycket i kärlek till varandra.

God is good!

SÅ finns mitt jobb i Sundsvall alltid med. Går det bra för mina arbetskamrater.

I min perfekta värld får Johanna vård, omsorg, skolgång och en framtid i Sundsvall. Problemet är bara att allt som gynnar Johanna, hennes hälsa och framtid finns i Stockholm.

Hur ska man göra som kvinna i ett läge där man antingen får ett hyfsat bra liv själv – ELLER – dottern får det hon behöver. Det innebär ju att jag måste knäcka min bekvämlighetszon och rycka upp oss med rötterna igen.

Hur ska jag göra för att få alla bitar i pusslet att sitta ihop rätt i mitt liv?